På besök på Västbanken del 4; byarna i sömzonen

Sömzonen kallas det område som ligger mellan den gröna linjen (som utgör 1967 års gränser och det som FN har fastslagit är gräns mellan länderna) och den mur eller separationsbarriär som Israel byggt. Det är alltså palestinskt område – egentligen. Men Israel försöker hela tiden ta marken och de palestinier som bor här har det tufft, för de har svårt att resa in till Västbanken om de skulle behöva, och de får inte resa i Israel för det saknar de tillstånd till.

Vi jobbade mycket med organisationen Palestinian Medical Release Center som regelbundet gjorde resor in till zonen för att erbjuda lättare sjukvård. De palestinska byarna i sömzonen saknar ofta el och vatten, och att bygga här är helt omöjligt då det är area C. Borgmästaren i en av byarna rykte på axlarna och sa ”De (Israel) vill ju ha bort oss, så de gör det svårt för oss, men om vi flyttar, då har ju de vunnit. Vi bygger upp när de river, de river och vi bygger upp igen.”

Vid en första fundering känns det här så himla fel, för att komma till sömzonen måste även vi få våra pass fotograferade och en del frågor i en av de många checkpoints som finns mellan Västbanken och Israel. I byarna ser Israel till att det inte finns vatten (i en av byarna hade man löst det genom att bygga en vattentank, den hade Israel sagt var olagligt och förstört, vilket medfört att byn måste köpa dyrt vatten av bosättningen som låg bredvid), ingen el, en skola som blir riven då och då. Allt det här strider mot internationell lag, en ockupationsmakt ska enligt lag erbjuda de grundläggande behoven åt staten den ockuperar. Trots det är det som ledaren i UNOCHA sa till oss ”det här är byar som ligger långt från ingenting, det kostar att dra vattenledningar, om det blir fred idag är det inte troligt att Palestina som stat drar vattenledningar till dessa byar heller”, och det är ju sant, men byarna kanske kan få ha sina vattentankar ifred då i alla fall?

Hur som helst. Jag är som mest stolt över vårt arbete med just sömzonen för där har det verkligen märkts att vi har gjort skillnad. Palestinian medical relies center  (kan vara felstavat) åker vanligen till sömzonen för att ge enklare sjukvård eftersom det är svårt för människorna att få tillgång till sjukvård annars då de inte har rätt att röra sig till israeliska sjukhus men inte heller på ett enkelt sätt kan ta sig till Västbankens sjukhus. För att organisationen skulle komma in en gång i månaden krävdes tillstånd. Tillstånd för bussarna, medicinska utrustningen och även tillstånd för alla människor som skulle följa med.

Den första gången vi var med var en person av de fem palestinier (en doktor, en socialarbetare, två sjuksköterskor och en chaufför) sjuk och de var följdaktligen bara fyra palestinier i bussen som blev stoppad på grund av det, efter mycket om och men kom vi igenom och läkarteamet hävdade efteråt att om inte vi hade varit i bussen hade de inte kommit igenom. Gången efter de sökte tillstånd blev de nekade och de israeliska myndigheterna menade att det är ingen idé de söker tillstånd igen på ett par månader. Vi gjorde en rapport direkt på detta till FNs underorganisation som sköter de mänskliga rättigheterna som i sin tur satte bollen i rullning. Det här är ett typiskt exempel på en mänsklig rättighet och framförallt en paragraf i den humanitära rätten som är mycket allvarlig att bryta mot, civila människor under ockupation ska självklart ha rätt till vård. Några veckor efter får läkarteamet reda på att de får besöka sömzonen utan problem, de behöver fortfarande söka tillstånd men de behöver inte söka för varken bussarna, chaufförerna eller läkarna. Ett fall framåt i några byar som annars är avskurna från både Västbanken och Israel.

DSC_0016
Det röda strecket runt Qalqiliya är den färdiga muren, som ni kan se ligger staden på en udde, det gröns strecket är den gräns som FN ritade upp 1967, det är alltså stor del av separationsbarriären här som går på palestinsk mark och sömzonen där dessa byar ligger är alltså mellan det gröna sträcket och den färdiga muren.
67321541_2406038229685606_859201507415818240_n
I Arab al-Ramadeen får man inte bygga fasta hus – man bygger därmed skjul som rivs – och byggs upp igen. Och rivs. Det är viktigt för människorna här att stanna, även om Israel försöker göra livet så jävligt de kan för dem då de vill åt marken.
67636583_2406038096352286_7871363207347044352_o
Läkarstationen är ett skjul det också. Eller snarare tält. 

67746283_2406038083018954_7639552616812249088_o

67882928_2406037809685648_1125910859009228800_o
Moskén i en av byarna. Även den väldigt provosoriskt uppbyggd eftersom den ändå kommer att rivas tids nog.
DSC_0009
Byn Al Janoub ligger ett stenkast från Västbanken men saknar el och vatten. 
DSC_0012
Skolan här är den enda fasta byggnaden. Den finansieras den med FN medel från framförallt Italien, den är dock under rivningshot, något man överklagat med hänvisning till barnkonventionen.
DSC_0015
Byarna i sömzonen saknar ofta både vatten och el, sjukvård och skola. Till skillnad från israeliska kuststäderna, här Tel Aviv, ett stenkast iväg. 

 

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s