Mobbning och trakasserier i stall…

Jag hade tänkt låta detta vara, men eftersom trakasserierna bara fortsätter så tänker jag här berätta vad vi råkat ut för de senaste månaderna. I november bestämde vi oss att byta stall och det gjorde vi också. Från början var det sagt att en tjej i stallet, som saknade egen ponny, kunde rida vår, något jag tackade ja till eftersom Amanda inte har intresset själv att rida sju dagar i veckan. Vi sa tre dagar i veckan, vi hade väl egentligen inte behövt medryttare tre dagar i veckan utan jag förstod det som att det var de som ville rida, något jag idag förstår inte kommunicerades särskilt väl från något håll.

Redan från början var det ganska gnälligt överlag i stallet. Jag har själv aldrig stått i kollektiv så tänkte att det är väl så det är, ni vet, det här med att man inte vågar ta upp något med en person utan hänger den arga lappen på tavlan istället (finns det något värre på arbetsplatser, eller uppenbarligen stall, som det var här än konflikträdda människor som hellre gnäller än vågar fråga rakt ut?). Det flöt på, Amanda har varit mycket sjuk under hösten, i november fick hon lunginflammation och fick absolut inte rida för läkaren efter en sjukhusvistelse med intravenöst penicillin. Var med till stallet och red i ridhuset vid ett tillfälle, sedan blev hon däckad igen. Det är först nu hon kommit igång ordentligt igen. Nåväl, jag har under dessa sex veckor som vår fina ponny stått i stallet varit ut på morgonen, förutom förstås när medryttaren sagt att de ville rida och eftersom Amanda har varit sjuk har jag sagt till dem att de får ta ponny när de vill eftersom Amanda är sjuk och det bra om han går.

I alla fall. När det blev hårt och halt hann jag inte få ut hovslagaren. Då kommer ett argt SMS från en i stallet att jag måste sko så medryttaren kan rida. Hovslagaren var i det fallet bokad, dock två veckor efteråt. Tja, tänkte jag, det är väl ingen fara. Ponnyn får väl vila tills han helt enkelt blir skodd. Men tro mig. Fara var det. Inte för att Amanda inte kunde rida eller så, utan för att medryttaren inte kunde göra det. Jag skulle alltså hålla häst gratis åt medryttaren som det lät på de andra i stallet? Och – dessutom – skulle jag – tydligen – absolut inte vila ponnyn, det var en dödssynd? Nu köpte ju vi ponnyn när han var otroligt överviktig i somras och inte regelbundet riden på många år, om ens någonsin. Vi började med att rida honom lugnt tre dagar i veckan. Från oktober gick han varje dag. Inte hårt, men han gick i alla fall. Sedan vi flyttade honom har han gått rätt hårt. Och det är här tjafset kommer in. Stallfolket, med ett par i hierarkin i spetsen, hävdar att vi inte tagit hand om ponnyn. De hävdar att vi inte har hållit på med honom tillräckligt länge vid ett tillfälle och det är alltså på de grundvalarna de anser att vi inte tagit hand om Bullen.

Oftast har jag varit ute och tagit Bellmer efter jag skjutsat barnen till skolan, eftersom Amanda inte fått rida för läkaren eller så har hon följt med, skolgången har varit lite sisådär på grund av sjukdom under november. Ingen har varit på gården då, så det är för mig otroligt underligt att man kan stå och hävda att vi inte tagit hand om honom, för det kan man ju naturligtvis inte veta om man inte varit på plats. Vid tillfället när jag tydligen inte tömkörde tillräckligt länge, har man alltså stått och tagit tid hur långt jag jobbade med ponnyn. Alltså. Jag jobbar min häst tills jag är nöjd. Det kan ta tio minuter eller en timme. Men med tanke på att Bellmer inte har så god kondition är det ganska jobbigt för honom att gå avslappnat i rätt form, ofta blir tömkörning på volt inte mer än max 15-20 minuter, tills ponny går avslappnat och i en trevlig form.

Egentligen borde jag inte behöva sitta och förklara oss, men, Bellmers dagbok talar sitt tydliga språk. Han stod i stallet i 40 dagar (alltså inte ens en och en halv månad), av dessa 40 dagar red medryttaren 15 dagar, för att de ville, trodde jag, men tydligen har de gnällt till de andra men det finns ingenting i de sms jag har som stödjer det utan de har själva frågat om de får låna ponnyn (jag har tackat för hjälpen, och de hade mer än gärna fått träna och tävla som tack för jobbet när han är färdig för det, de fick låna honom och rida på stan under julskyltningen om de ville, då fick Amanda stå över, så någon oschysst ägare som bara tagit hjälpen för given har jag inte heller varit, sista veckan har Amanda haft fullt upp med julshowen på ridskolan, jag frågade, på SMS, hur de ville rida, de svarade att de gärna tog måndag och tisdag och hela helgen, det är alltså DE som valt dagar, inte vi). 15 dagar är tre dagar i veckan, precis som vi var överens om. Fyra gånger på dessa 40 dagar har vi varit och ridit i ridhuset, två gånger på förmiddagar och två gånger på helger, det görs en dag i veckan, sammantaget är vi alltså uppe på 19 dagars motion av 40 nu. Vid sex tillfällen har vi varit ute i skogen med Amanda som ridit honom och vid två tillfällen har hon ridit dressyr på åkern, även det företrädesvis på förmiddagen när Amanda varit sjuk. Det blir sammanlagt 25 dagars motionering av ponnyn. Vid nio mer tillfällen har jag tagit honom själv via tömkörning eller longering. Det gör alltså sammantaget 34 dagars motion och aktivitet, på olika sätt. Av 40. Vilket innebär sex dagars vila under den här perioden, inklusive sista dagarna då vi och framförallt Amanda mådde väldigt dåligt över hur folk betedde sig och första dagarna då han fick komma in i stallet, självklart under förutsättning att inte medryttaren ljugit om hur de ridit honom, men då är det väl så då, jag är rätt säker på att en ponny inte dör av att vila två-tre dagar i veckan om det är så. Alltså. Egentligen borde jag inte behöva sitta och skriva det här inlägget, men när man beter sig så fruktansvärt illa som detta pack gjort på grundvalar att vi inte rider vår häst, och allt säger precis emot vad de håller på med, då börjar man ju fundera hur det är ställt där uppe liksom. Egentligen borde de ju skita i det – det är ju vår häst liksom och massören (som även hon fick en utskällning i stallet för sin åsikt att det kanske var bra att han vilade, vilket gjorde att hon skarpt ifrågasatte vad det är för folk som rör sig där) tyckte även hon att det inte gjorde så mycket med några veckors vila. Så gör man ju liksom med hästar som inte gått så mycket, tar ner dem i viloperioder.

Till sist gick man på Amanda också, vid ett par tillfällen fick hon utskällningar hon inte skulle ha vilket gjorde henne otroligt ledsen och vilket hon skrivit om i sin egen blogg. Jag kan ta mobbning och utfrysning, jag är 38 år, men att man som vuxen ger sig på en åttaåring är tamejfan helt jävla oförlåtligt. Eftersom den här bloggen är öppen och jag är helt säker på att det kommer fram till vederbörande undrar jag : Hur mår ni när ni ger er på en åttaåring? Mår ni bra? Skönt att trycka ner andra va? Kan man inte regera så kan man ju i alla fall trycka ner barn, mer förmår ni er inte till antar jag?

Det blev ohållbart, jag blev uppsagd. Det gjorde inte så mycket, jag hade redan ny stallplats, funderade mest hur jag skulle komma ut innan uppsägningsmånaden. Man vill ju vara schysst. I alla fall jag. Jag vill egentligen göra rätt för mig, men det ville inte de, så jag slapp tänka på det och valde därför att inte ta diskussionen och flytta Bellmer för både hans och Amandas skull så hon skulle slippa må dåligt av att ta hand om sin ponny. Det ska ju vara roligt att åka till stallet, ponnytiden ska ju vara kul liksom, här blev det en mardröm. Efter sista utskällning som kom helt random när Amanda borstade Bellmer på stallgången grät hon i bilen.

Man hade ju trott att det skulle sluta där och jag hade tänkt släppa det, jag har för mycket skinn på näsan för att bry mig om mobbare och vi är i ett bra stall igen nu, men trakasserierna har fortsatt från olika människor i stallet och därför väljer jag att skriva ett inlägg här. För jag tycker de har betett sig sanslöst om det är på grundvalarna att vi inte red hästen, vilket alla som varit med på resan med den här ponnyn, hovslagare, nuvarande stallägare, tränare, ridlärare, massör, medhjälp och så vidare står bakom och intygar. Det syns att han är ordentligt jobbad. Han har gått ner i vikt, han har börjat sätta muskler. Sedan har han bara varit borta i 40 dagar, att se den förändringen han har gjort under de dagarna är självklart jättebra och tyder verkligen på att han är jobbad. Det är självklart att de inte anser att det var så farligt, mobbare brukar ju inte göra det, men det får aldrig, aldrig bli ok med mobbning. Och vuxna människor borde förstås veta bättre.

Nä, som ponnymamman skriver. Hästfolk saknar vett. 

0

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s