Söndagsfunderingar; Att låta barnen tävla på riktigt men ändå på skoj

Inget reseinlägg idag, men igår var vi på träningstävling med Amanda och jag slogs av hur riktigt det var men ändå hur mycket SISU tänk det var. Det var på Amandas ridskola och hon var uppsatt på hästen Galdur. Det är en häst som gått på ridskolan nästan hela sitt liv, kronprinsessan Viktoria skänkte honom som handikapphäst och han har blivit kvar. Han är snäll, ungarna kan vara 100 procent trygga, men kanske inte så rolig så sett. Det gjorde inte så mycket, Amanda har haft en ganska tuff period där hon varit mer rädd, och Galdur är en utmärkt häst för den rädda lilla ryttaren. Amanda red honom nästan hela höstterminen, de känner varandra rätt väl och Amanda tycker om Galdur, jag tror också han tycker om henne.

Hur som helst. En bra ridskola där de äldre ungdomarna som redan kommit ut på flera tävlingar tar hand om de yngre och visar hur man ska göra, allt från att göra i ordning sadeln och tränset innan, till vad som händer i sekretariatet, till att gå bana. Mycket nöjd med dagen. Galdur blev seg som klister inne på banan, det var inte så lätt för Amanda att ratta runt honom, han vet precis när han behöver jobba och inte och ridläraren fick hjälpa honom igång. Sedan gick det bra dock. Efter att ha fått lite smällar på självfötroendet tror jag Amanda hade varit rätt nöjd att skritta runt med honom, men hon fick rätt bra trav faktiskt till slut, red fina vägar och hade en god sits, så bra man nu kan ha när hästen inte orkar gå framåt (den andra tjejen som delade på Galdur fick inte heller någon vidare fart på honom, och hon har ridit betydligt mycket längre än Amanda). Amanda red cavalettiklassen, alldeles utmärkt då det var så mycket annat att ta in, rida riktiga klasser hinner hon och hon är fortfarande i stadiet att det är mest enhörningar som flyger mellan små rosa och fluffiga moln och efter hon hade gått den mycket lätta banan med sina kompisar (eller gått och gått, sprungit) så stirrade hon på mig när jag frågade om hon kunde den och sa ”Va?? Ska jag kunna den också?”.

En perfekt tävling tycker jag, barnen har lärt sig hur det ska gå till, det är det viktigaste. Nu ska vi faktiskt åka och rida Lillan tre dagar i veckan och det är inte helt omöjligt att det blir Lillan som får hoppa runt med Amanda på KM i juni, det är lång väg dit men om Amanda bara får självförtroende vilket hon är på god väg att få efter Zigge igen så tror jag att ingenting är omöjligt för henne.

Kvällen avslutades dock tråkigt igår, Amanda hade sin kompis här för övernattning, tyvärr fick vi ta en iltransport in till djursjukhuset för att kompisen skulle få säga adjö till sin älskade hund som brutit benet under en promenad. Så jädra onödigt och tragiskt. Och jag inser varför jag själv inte har skaffat mer hundar efter Aslan. Det blev en flashback trots att vi inte var med in.

Galdur är en islandshäst. Ibland blir det trav, ibland skritt, ibland pass, ibland grisepass. Men han är ju snäll i alla fall 🙂

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s