Integrationsfakta, del 2; Myten om bidragen

Efter att ha jobbat med invandrare både via flyktingmottagning, hvbhem, i asylföreningar men även med de som kommer från Europa över havet och räddas till Malta i fem år, tycker jag det är dags att vi kör en sådan här serie. Det finns stora problem med integrationen idag men på något sätt tycker jag det är fantastiskt att möta världen både i världen och i Sverige. Själv vurmar jag för barnen, jag tycker det är oerhört viktigt med en bra integration för barnens skull som har sett så mycket mer än vad ett barn ska behöva se vare sig det är den femåriga flickan från Syrien eller 15åringen från Afghanistan.

Del två handlar om myten om bidragen. Det finns en myt hos svenskar att flyktingar kommer hit och lever lyxliv på våra bidrag. Så är förstås inte fallet, de flesta flyktingar kan dock leva hyfsat bra, mycket beroende på att de går ihop i stora grupper, lagar mat och hjälper varandra och många inte är så benägna att konsumera som vi är i väst. Vi kanske borde lära oss av dessa istället? När jag mötte Ahmed och han var hemma och skötte handlingen, klarade vi oss med ett matkonto på 1600 kronor per månad.

Hur som helst, naturligtvis finns det undantag från ovan, jag har mött några få under åren i mitt jobb som hävdar att de blev lovade lyxlägenheter och att få bo i centrala Stockholm och få betalt för att bo i Sverige resten av livet, men det är någon enstaka av alla de människor jag mött. De flesta vill göra något, och vill ta del av det svenska samhället. Oavsett vilket är det inte så lätt att man bara kan gå hemma och casha in bidrag. När du får ditt uppehållstillstånd krävs det att du deltar i etableringen. Socialtjänsten kan betala upp till normen (vilket inte är särskilt högt i Sverige men är lika för alla som är skrivna här) men en nyanländ har alltid, precis som vem som helst i Sverige, skyldighet att själv bidra till sitt leverne. Det innebär etablering i första hand, det vill säga den obligatoriska samhällskunskapen, SFI och i många kommuner även föräldrautbildning om hur det är att vara förälder i Sverige.

Man är också tvungen, från det att barnet fyller ett år, att ta en förskoleplats och påbörja sin etablering. Tackar man nej till förskoleplatsen har man därmed inte uppfyllt kraven för att få ekonomiskt bistånd, och därför får man heller inget socialbidrag. Det här gäller för alla som är skrivna i Sverige, och det är klart att det bara är en myt att samhället inte skulle kräva någon form av motprestation från personen i fråga.

2

Jag tycker vi ofta jobbar emot en väl genomförd integration dock. Ett exempel på det är dagens etablering som är förändrad sedan förra året. Förut har man i princip kunnat börja läsa etableringen när som helst och fått läsa i de två år som gäller bara den är påbörjad. Numer måste man påbörja den inom två år från det man fått uppehållstillstånd, målet är att få människor ut i arbete tidigare. Och, det fungerar säkert för vissa, men det rimmar otroligt illa som det jämställda land Sverige försöker vara, för de som blir de stora förlorarna på att ha tidspress på sig att påbörja etableringen är naturligtvis kvinnorna, som kommer få ännu mer skit för att de ”bara är hemma och föder barn”. Som det svenska samhället ser ut idag kanske det inte finns så mycket alternativ för dem?

För de som alltså lever på bidrag, till exempel de som inte börjat etableringen (den är 6700 kronor i månaden förresten, meningen med etableringen är att den ska leda till arbete) är det alltså enligt norm för lägsta skäliga levnadsnivå som gäller (se normen för 2018 nedan) och det är inte mer pengar än för svenskar i samma situation, inget man som flykting kan leva lyxliv på med andra ord, och inget man heller enligt lag kan leva på en längre period, det gäller precis samma lagar och regler som för vem som helst.

02

När det kommer till övriga bidrag har en nyanländ rätt till samma som vem som helst har i Sverige, barnbidrag, föräldrapenning (50 dagar bara för barn som inte är födda här, varken mer eller mindre) och flerbarnstillägg. Det tar normalt sett flera månader, jag har klienter som har fått vänta ett halvår, för att få sin försäkringstillhörighet godkänd, så det är inte heller något som görs i ett nafs utan allt tar tid i det byråkratiska Sverige. Retroaktiva pengar fungerar inte, du kan söka från när du fått ditt uppehållstillstånd om du ansöker om försäkringstillhörighet direkt dock, men även där gäller att du inte kan gå på föräldrapenning med barnen hemma om du i övrigt är beroende av socialt bistånd och därför tackar nej till förskoleplats, då får du inget socialbidrag.

CSNs hemutrustningslån är det som skiljer flyktingar under etableringstiden mot oss ”vanliga” stackars svenskar. Man kan låna, lite olika beroende på hur många man är i familjen, men max 35.000 (ensamstående utan barn får låna max 10.000) kronor, för att utrusta sitt hem med möbler eftersom det inte är något som ingår från kommuner eller migrationsverkets sida annat än när det kommer till kvotflyktingar som är direktanlända från UNHCRs stationer, då står migrationsverket för det mest grundläggande för att dessa ska kunna ha det okej. Hemutrustningslånet är inget annat än just ett lån – som ska betalas tillbaka och min erfarenhet är att de flesta, ja, faktiskt alla som jag har träffat, är noga i att betala tillbaka det så fort de kan och har möjlighet.

Myten om att flyktingar kommer hit och lever på bidrag är djupt inrotad. De flesta är duktiga på att gå på etableringen, lära sig hyfsad svenska och så, men sedan är det stopp. Det är klart att det efter etableringen många gånger är arbetslöshet och bidrag som gäller för en del av gruppen, men det är verkligen inte bara den nyanländas fel, det är inte heller ett systemfel, utan handlar om att det svenska samhället ofta är väldigt svårt att komma in i. Arbetsgivare är glada så länge de får praktikanter och möjligen människor som kan jobba på nystartsjobb. Man vill åt den billiga arbetskraften men vågar inte satsa vidare. För de som inte har tillgång till nystartsjobb är det ofta kört och inte för inte är det svenska samhället ett av de svåraste i världen att komma in i.

Det är inte ett problem som ägs av flyktingarna. Det är ett problem som ägs av samhället. Och samhället – det är vi. Allihop. Både du och jag.

2

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s