Den svåraste fotografering jag haft

I torsdags var det begravning av Åke. Sällan har det väl känts tommare. Vi skulle haft en fotografering när han levde som inte blev av, han var för sjuk. Vi tog den i torsdags istället.

Att fotografera begravningar är kämpigt, jag har haft det som uppdrag vid ett par enstaka tillfällen. Det gäller att få med människor på ett sätt som inte stör, under begravningsakten tar man absolut inte kort förstås men före och efter samt vid minnesstunden. Det är kämpigt, och det blir än kämpigare när man är anhörig själv. Nåväl, nu är han begraven.

Tyvärr har det rört till oerhörda känslostormar även för min mamma. Jag är utbildad inom kris och trauma, har gått flera utbildningar inom traumamedveten omsorg och möter folk varje dag som har, egentligen, ett betydligt värre trauma med sig än vanlig sorg. För säga vad man vill, men vi svenskar vet inte vad varken sorg eller trauma är. Jag tänker på mannen jag träffade på Malta vars gravida fru och två tvillingar dog i Medelhavets vågor. Jag tänker på mannen i flyktinggruppen vars fru blev sprängd av rebeller i krigets Syrien. Jag tänker på min fina vän som vaknade en natt av att talibaner kom in i hans sovrum och skjöt ihjäl hela familjen, han hann gömma sig i ett skåp…. Sorg och trauma är vardag för mig – och ändå finns det folk som lägger sig i hur det ska skötas.

Fick ett argt hatmail av min bror att jag minsann ska lämna mamma ifred nu och att jag minsann hindrar henne från att komma ut i samhället. Så är ju dock inte fallet, däremot har jag och min man åkt dit och sovit när hon ringt och gråtit och sagt att hon är ensam . Vi har sett till att hon har mat, hällt i nyttig mat, lagt rätt mycket där. Och bara funnits där. Precis som man ska bredvid en människa som genomgår en kris. Min bror kan inget om det där – han har sina autistiska drag som många naturakademiker och har aldrig haft särskilt mycket skills när det kommer till att hantera andra människor. Så nej, troligen är han svartsjuk. Brodern har alltid varit nummer ett, nu känner han väl att han blir utkonkurrerad av barnen.. Men men, så får det vara. I april kommer mitt vikariat att gå ut. Jag har beslutat att inte förlänga det, att leva för mig själv istället för att leva för andra, hur man än vrider och vänder sig har man arslet bak och duger det inte är det kanske dags att ge upp. I april flyttar vi, för en kortare eller längre, vi har inte bestämt, period, tillbaka till Malta som det ser ut. Ahmed behöver söka nytt uppehållstillstånd och jag är trött över otacksamma vuxna människor som beter sig som bebisar.

Som ni förstår har det varit väldigt kluvna känslor de senaste dagarna. Här är dock några av bilderna från begravningen:

25498431_2011923112430455_7405470922959574934_n25498499_2011922689097164_290427236585154111_n25507922_2011923655763734_8963742624857869535_n25550138_2011922569097176_4354805535777228749_n25551991_2011922605763839_6038630884023781033_n25593998_2011923685763731_5294582075140312004_n25659567_2011922979097135_1143251476291553062_n

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s