Är sista andetaget en in- eller utandning?

Jag minns att när min granne (som då var elva år, jag har för mig att hon var född 76, så jag måste ha varit i sjuårsåldern) gick bort lånade mamma en bok om två barn som lekte vid en sankmark, det ena barnet skulle bara gå hem och hämta något och när hon kom tillbaka hade pojken drunknat. Boken var säkert skriven i all välmening enligt dåtidens psykologiska tips men så här efteråt kan jag säga att den förstört mitt liv.  Efterviss googling har jag förstått att boken hette ”Farväl Rune” (har inget minne av namnen i boken dock) och den var helt vidrig – så vidrig att den istället för att hjälpa mig prata och förstå döden – slöt mig i mig själv och blev helt enkelt livrädd i döden. Boken har nog format mitt liv till den jag är idag och jag kan ärligt talat fundera ofta på boken – och faktiskt varför mamma trodde att en sådan bok skulle vara vettig att läsa för sina barn? Ni kan läsa en sammanfattning av boken här. Jag hade en grannkompis, kille, vid den här tiden som jag lekte med varje dag, och jag minns att jag grät mig till sömns varje kväll efter boken för att jag var rädd att samma sak skulle hända med Pontus och att jag var livrädd för vatten, om så bara badkaret, många, många år efter detta och faktiskt aldrig har blivit någon god simmare på grund av att jag inte ville ha med vatten att göra.

Jag har ju då förstås funderat hur jag ska ta upp döden med mina egna barn. Barn möter ju ofta döden genom att ett husdjur går bort, men ofta kan de när de är som Amanda och Carl sörja någon timme och sedan är allt bra igen. Det är värre med människor, och nu är dagen här. Idag har vi varit och sagt hejdå till Åke. En sista gång, han förbereder sig för sin sista resa. Jag har bestämt mig för att inte skydda mina barn mot döden, men det är svårt. ”Vad händer efter döden, farfar säger att det blir svart, blir det det?” ”Ska du också dö?” ”Ska jag dö snart?” ”Är sista andetaget en in eller utandning?” Jag vet ju inte svaret på deras frågor. Jag vet bara att Åke ska dö. Snart. Inatt. Eller imorgon. Kanske på söndag. Men dö ska han. Och det känns – ärligt talat – förjävligt.

Jag har ingen bonuspapparelation med Åke, han kom för sent in i livet för det, och vi har haft våra duster. Riktiga skitduster närmare bestämt. Jag har varit elak. Och i sanningens namn har jag tyckt att han har varit en tjurig gammal surgubbe och han tycker nog att jag har varit en bortskämd jävla snorunge. Men han har alltid funnits där när det knipigt som mest. Alltid. Och han har kämpat för att få upp mamma. Nu ska han dö. Och inte ett jävla skit kan vi göra åt det. Fan. Fuck Cancer.

Jag kommer att sakna hans skämt, även om de kunde vara påfrestande. Någonstans kunde jag inte sörja pappa. Men jag känner att jag kommer brytas itu nu, och egentligen fattar jag inte varför. Jag har nog inte, helt enkelt, förstått hur mycket han betyder för mig.

Barnen tog det med ro. Det var värre för mig och Ahmed. Vi storbölade båda två. Vi är riktigt ledsna nu. Jag vet dock att han uppskattade att vi kom för att säga adjö. Jag tror han väntar in dottern, sedan kommer han nog att släppa taget.

Och barnen – ja – de förstår inte riktigt. Men förhoppningsvis blir de inte riktigt lika märkta av döden som jag blev av Farväl Rune 1987.

1932369_1442715816017857_2456847196070455578_n

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s