Sista dagen på förskolan…

Så har då mina barn gjort sin sista dag på förskolan. Idag var tar Carl sommarlov i flera veckor. Jag försöker vara noga med ledighet till barnen, det har blivit mycket det här året, men annars har jag haft privilegiet att ha de hemma ganska länge. Båda barnen skolades in när de var 19 månader och det blev flera år med 15 timmars vecka. På Malta gick de mellan 9-14 några dagar i veckan för att lära sig engelskan men annars var de hemma fram tills jag blev ensamstående och hamnade där jag hamnade och även nu försöker jag låta dem få en hel del ledigt så, nu är det alltså sista veckan för barnen. 27-32 blir det ledighet plus en del i augusti och september.

Det är med blandade känslor som Carl går hem från förskolan idag. De som jobbat med hans grupp under våren är helt fantastiska. Tyvärr tillhör vi en kommun som varken tänker på barn eller anställdas bästa. Förskolan i Hedemora var fantastisk. Dagiset på Malta likaså. Nuvarande – not so much. Strider som inte behövts ta har fått tagits. Förskolepersonal har bytts oftare än jag bytt underkläder (nåja…), överlag ett riktigt dåligt ledarskap, svårt att säga vad det beror på men efter några år i den här kommunen skulle jag ju tippa på att det ligger rätt högt upp. Att jobba i en kommun med den svågerpolitiken och okunskapen om hur världen ser ut som det faktiskt är här är… svårt… Helt enkelt. Jag skulle, efter egna observationer, kunna säga en hel del om beslut som tagits i kommunen utan någon som helst verklighets substans men jag konstaterar att Carl har fått ha olika fröknar varje termin sedan han började. Och om det ändå varit en fröken – men man har bytt ut hela arbetslaget i de olika barngrupperna. Samma med Amanda, nu när hon hade avslutning gjorde merparten av fritidspersonalen sin sista dag vilket innebär fem-sex nya i höst.

Jag tycker det är tragiskt. Det funkar för Amanda. Hon är en självständig tjej som reder sig, ibland lite väl mycket. Det funkar sämre för Carl som verkligen behöver människor han känner runt om sig eftersom han blir otroligt otrygg annars. För varje avsked har Carl gråtit i sängen hemma. När jag ifrågasatt det – kommun och på förskola – har det förstås varit mitt fel. Carl kan fortfarande prata om dagisfröknar han hade när han var ETT år i Hedemora, med saknad i rösten. Människor som aldrig betytt något för en annan, kan han må jättedåligt av att inte veta var de är. Det är inte jag som har svikit honom. Det är kommunen som byter personal hit och dit. Nu har de fått gått en termin med samma personalgrupp (som jag dessutom upplever jobbar i ett team på ett helt annat sätt än tidigare, jag hoppas verkligen förskolan får behålla detta team och inte gör en massa konstiga rockarder igen) och man kan se på måendet att Carl är betydligt tryggare, han vill till förskolan nu, vilket är stor skillnad mot innan. Idag slutar Carl. Jag vet att han är en känslig kille som kommer att vara ledsen ikväll. Jag hoppas att han slipper dessa rockarder och personalombyten i höst, men har väl inte så stor förhoppning om det.

Det har också varit betydligt skarpare grejer, rena tjänstefel om ni frågar mig som i sig gjort Carl oerhört otrygg under en period på förskolan. Säkert återigen kommunens fel, men idag funderar jag på varför man inte har en handlingsplan i de situationer man utsatte oss och framförallt Carl för? Hur gör man när ungen blir så rädd att gå till förskolan att han kräks hemma bara för att få vara hemma? Varför lyssnar man inte på föräldrar utan bara dömer ut dem?

Som sagt, det är med otroligt blandade känslor. För mig var måttet rågat när jag blev ifrågasatt varför ”jag hade utländska karlar med mig i bilen” när jag hämtade ungarna. Det ena var en av mina kontaktkillar på jobbet, då 15 år gammal, idag deporterad och lever under beskydd i Afghanistan med dagligt dödshot, och min man, som jag då varit gift med längre än barnen gått på förskolan. Med den inställning från dåvarande personal och förskolechef, är det kanske inte så konstigt att det blev som det blev. För hur ska man kunna döma en förälder rättvist om man är rasist och behandlar bonusföräldrar efter deras etnicitet? Nåväl, jag gick bananas då, tog in det tunga kavalleriet, här menas det media, och det hjälpte. Har inte hört ett uns efter det, varken från kommun eller förskola. Förutom då från en barnskötare som var så oprofessionell att hon vägrade prata med mig och inte har hejat på mig sedan dess, men däremot talat om för sin journalistsläkting precis vad jag gör och inte gör… Nåväl. Hennes problem helt enkelt. Trots det här har det funkat bra under våren med tre proffspersonal som verkligen gör allt för barnen. Heder till er, och tack för hjälpen med Carls problematik. Personer som hjälper istället för stjälper och som inte låter sina egna värderingar ligga i vägen för sin professionalitet och yrkesheder är definitivt de vi kommer att komma ihåg i framtiden.

10411293_1661614684127968_8498521481232103458_n

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s