Om Kairo och Egyptens mörka sidor.

För det finns definitivt. Här kommer lite av det som jag hittills märkt här.

Kulturkrockar. Definitivt, att inte tala om att det finns kulturkrockar är att vara naiv. Jag tror troligen jag är mer utsatt för dem än de flesta eftersom flera av min mans familjemedlemmar finns i den här staden och det är de som har hittat lägenheten vi bor i alldeles vid dem typ vilket kanske inte var så smart. Jag och Ahmed bråkar aldrig hemma och vi är ett jämnställt par som vilket par som helst i Sverige. Här känns det som att vi bråkat varje dag och Ahmed har haft mycket svårt att förklara för sin familj att jag inte är här i från och därför inte är här för att passa upp på min man, vilket ifrågasattes gravt första dagen, varför jag pluggade när  han stod och tvättade (för mig var det enkelt att svara, jag studerar en universitetsutbildning och han valde att tvätta, det behövdes tvätta, hade han gått ut med sin familj hade jag tvättat när jag var klar, simple as that).

Jag blir också maka irriterad på att det är går någon form av svängdörr här. Jag är van att kunna röra mig hur som helst hemma, den senaste veckan har jag inte kunnat haft byxor på mig på grund av mina byggbett. Trots det stövlar familj in, lagar mat, ordnar med städ och så vidare. Det är en kulturell grej, jag vet, men jag har stort behov av att vara ifred. Lägenheten är inte så stor så det är inte så att jag kan gå och gömma mig.

Terrordåd och våldsdåd – det som många ifrågasatt mig för. Det är överdrivet. Kairo är som storstäder är mest ute i världen. Det finns glada människor, missnöjda människor, människor som inte bryr sig. Rädslan för terrordåd är minimal och man är försiktig ändå så att säga. Kommunicerar man med folk så får man snabbt reda på läget, vi hade till exempel tänkt åka till Seuz i veckan men på vägen ut har det igår varit ett rån där de försökte stjäla bilen med tre ihjälskjutna som följd. Det skulle troligen inte ens hända oss som turister skulle jag tippa på, men vi väljer ändå att inte åka om vi inte kan åka go-bus eller något, det har jag inte kollat ännu. Men det här hade ju kunnat hänt även efter roadtripsen i USA, så det är ju inte så att det är ett våldsbrott som är utmärkande just för att det är Egypten liksom. Vi tar det lugnt, pratar med människor och känner av läget. Det vi vet är att något kommer att hända den 11 november då flera facebookgrupper har uppmanat till demonstration på grund av ekonomin i Egypten, inflationen är hög och Egypten hat slutat importerat ett flertal varor, bland annat socker. Lönerna står kvar på samma låga nivå men alla kostnader har stigit i höjden. Vi är inte kvar den 11e, men det ska bli intressant att följa utvecklingen. En del tror att det kommer att stanna vid ett facebookuppror. En del tror på en ny revolution. Hur det än är skulle jag känna mig ganska säker ändå. Det är inte min revolution. Men absolut ska man vara försiktig och inte röra sig nära demonstrationer, oavsett var i världen man är.

Ett annat hot är att det sägs att barn gärna kidnappas här. Jag släpper sällan barnen ur händerna, men är väl ändå kanske lite naiv som svensk. Här om dagen var det en muslimsk kvinna som blev av med sitt barn på H&M. Men det är ju också en sådan sak som gäller överallt; att se efter barnen, för det kan hända på Kupolen också om det skulle vara så.

Trafiken skulle jag säga är det värsta här. Jag har fem.sex stora korsningar på väg till min skola. Det är läskigt faktiskt. Riktigt läskigt. Men det funkar. Man vänjer sig. Som i Jerusalem, först var man förstummad över att det stod soldater med laddade automatgevär i alla gatuhörn. När man åkte hem höjde man inte ens på ögonbrynen över att det kommer in soldater med laddade gevär på krogen. Man vänjer sig vid sådana här saker men självklart tar man det försiktigt med de riskbedömningar som finns. Här är det bara att gå ut i vägen och stoppa bilarna liksom och kryssa mellan bilarna och hoppas på det bästa. Men det är ju lättare att göra det själv, inte med barn förstås.

Att bli sjuk och att vara förberedd Jag tyckte, vis av tidigare erfarenheter, att vi är väl förberedda. Vi har hepatit A B C och jag tog om min grundvaccination (vilket jag just nu är otroligt tacksam över eftersom jag har fått rejäla komplikationer av myggbett, jag är glad att jag körde stelkrampen igen). Vi struntade i magsjukevaccinet, tänkte att då får det väl vara så om vi får det. Vad vi däremot tog med var sådana tabletter som stoppar diarée och vätskeersättning. Båda har varit en bra investering. Min mage har krånglat konstant men dock inte värre än att jag som synes kunnat göra grejer, medans jag också druckit för dåligt och därför ofta haft ont i huvudet. Detta har avhjälpts ruskigt bra genom dessa mediciner. Jag tar vätskeersättning var tredje dag ungefär, försöker tänka på att dricka men gillar inte flaskvatten och tyvärr är det väldigt svårt att få tag i kolsyrat vatten.

Vad som är värre är att jag har fått rejäla konsekvenser av myggbetten från Hurghada och det läker sådär. Just nu får jag en kur pencillin intravenöst morgon och kväll, har kraftiga allergitabletter som gör mig helt groggy och dessutom en pencillinsalva med kortison som ska hjälpa mig i schack. Vi får se om det hjälper helt enkelt, jag kan ha byxor på mig nu i alla fall, det har jag inte kunnat på flera dagar utan att det bränner som eld. Har ett helt apotek med mig hem i alla fall. Just det där är ju också konstigt, det är inga problem här att köpa ut morfin och pencillin och allt möjligt utan läkares ordenation, men saker som huvudvärkstabletter, ja, det måste man ha läkarens recept för. Skumt.

Försäljare – Många klagar över försäljarna i Egypten. Jag har för mycket skinn på näsan för att bry mig. Antingen skyller jag på mannen, eller så låtsas jag att jag inte förstår. Eller så säger jag bara Le shokran. Jag tycker man kan säga det fem gånger och sedan vända ryggen till. Det funkar. Överlag är försäljares vara eller icke vara inget jag väljer bort ett resmål för. Har jag inga pengar kan jag inte handla. Så enkelt är det.

Att gå som ensam kvinna är inget problem här, jag har ju kommit över den där åldern också där killar spanar på mig liksom, de män som är i min ålder är ju redan gifta för det mesta. Skolan gav tips om man går samma sträcka varje dag så kan man skänka någon dollar (en krona ungefär) till de fasta gatutiggare som finns för de sitter ofta på samma ställe och då har du dem i ryggen om det skulle behövas. Jag har visserligen skänkt någon krona här och där, men jag har aldrig känt behov av det. Det finns också poliser och security lite överallt så jag känner mig inte särskilt osäker här alls.

Nåväl. Sammantaget är jag fortfarande glad att jag fick den här chansen för det finns saker att älska här också. Bra saker. Så som att man kan få allt man vill hemleverat. Bara att ringa. Dygnet runt. Finns nog ingen stad i världen som kommit så långt med hemleverans som Kairo. Att kunna gå ut mitt i natten om man behöver ett apotek, dricka, mat, kläder, datautrustning etc och handla det runt hörnet är också en sådan där grej som är helt fabulous här.

dsc_0069dsc_0078dsc_0088dsc_0090

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s