Äntligen är barnen hemma, möte i stockholm

Kaninen och nya marsvinet ingosat, döpta och hanterade tills de nästan kvävdes (nä då, så illa är det inte). Namnen blir de oerhört fantasifulla Stampe och Bambi.

Hur som helst. Idag var jag i Stockholm – jag har fått förmånen att sitta med i Equmeniakyrkans arbetsgrupp för deras mellanösternarbete, något som jag ser som en utmaning och som jag kastar mig in i med stort intresse. Med tanke på den erfarenhet som de andra i gruppen har – nationalekonom, jobbat i mellanöstern och med internationella fredsfrågor i hela livet och oerhört ambitiösa inom kyrkan funderade jag lite på vad jag egentligen gjorde där – vi är ju som sagt ganska mångkulturella i vår familj med både islam och kristendom inblandat och jag är ju kanske den som är minst religiös i det här gänget – men sedan insåg jag att jag faktiskt är handplockad till den här gruppen – handplockad – för mitt stora intresse  för just mellanöstern och framförallt för flyktingfrågan. Det var tydligen flera som ville vara med i gruppen men det räckte med de vi var, tyckte de. Det känns kul och jag är mer motiverad än någonsin att faktiskt avsluta mina studier nu, den kompetens min utbildning ger och det brinnande intresse jag har för människor, mångfald och integration jag har efterfrågas verkligen.

Ska som sagt kasta mig in i det här och driva ett par frågor lite hårdare än andra. Dels försöker vi starta upp skolor i Libanons flyktingläger – jag har ju varit med tillsammans med några kursare i Jordaniens läger innan med svenska kyrkan, men Libanon får ta emot fler och fler flyktingar och skolan hänger inte riktigt med. Forskning tyder på att människor som inte ser någon framtid tar till desperata metoder och i Libanons flyktingläger sitter snart två generationers människor som inte kommer någonstans och som har missat sin skolgång. Det är mycket, mycket viktigt att få igång en skolgång här för att de ska få någon form av framtid där nere. Utbildningarna ligger annars ganska högt i just den här delen av världen, både Syrien och Irak har haft förmånen att ha bra utbildningar där både kvinnor och män fått en chans, vi har fått hit ganska många, men de får ju inte jobb tyvärr, har vänner som är ingenjörer och läkare och inte får jobb, trots klockren svenska. Sedan kom kriget och nu ser läget ut som det gör med miljoner flyktingar i Libanon och Jordanien (bara runt två procent av de som är på flykt når Sverige) och ingen möjlighet till utbildning.

Jag vill ju jobba med flyktingarbete, om det är i Sverige eller någon annanstans spelar inte så stor roll, men antingen vill jag jobba med mångfaldsfrågan och bygga broar mellan svenskar och flyktingar här i Sverige eller så vill jag jobba på plats, det här blir tror jag ett ypperligt tillfälle att faktiskt se hur det fungerar på plats, där det behövs.

Jag är full av tillförsikt nu, framtidsplanerna sjuder i höjden. Jag hoppas verkligen nu på att livet kan vända lite till det positivare 🙂 Nu blir det dock att sova, har lovat barnen att gå och äta glass i Säterdalen imorgon. Hoppas på bra väder, men oavsett hoppar vi över badet, känns som ungarna har fått tillräckligt av det. (Bild nedan från Stockholm idag, mest för syns skull)

001

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s