Den bortskämda skitungen har vaknat igen…

Jag har blivit så pass gammal att jag börjat sätta krav på mitt liv. På människor i min närhet. På mitt jobb. Mina skolor. Inte oväderliga krav anser jag, jag vill till exempel att människor ska behandla mig med respekt. Att chefen ska ha en proffsig inställning till sitt jobb. Att utbildning som jag lägger mycket pengar på ska hålla måttet. Men det känns ibland som man har lite för höga krav jämfört med alla andra. En sådan grej är till exempel den här palestinaresan, för utbildningen är faktiskt helt MAKALÖS dålig. Jag har läst på folkhögskola förut, folkhögskola är inte synnonymt med dålig utbildning även om den är friare och med mindre krav än universitetet. Men den här utbildningen – ja – jag vet faktiskt inte var jag ska börja i kritiken och det är väl heller inget jag tänker gå in på just nu, vi kan nöja oss att säga att det är den sämsta utbildning jag någonsin gått på när det gäller engagemang från skolan.

Så. Om en vecka åker vi till Palestina. Ingenting – INGENTING – är planerat. Eller jo, vi har fått ett schema, men det verkar inte som att det egentligen är ordnat heller. Skitdåligt bara det. Jag har haft oerhört mycket att fokusera på för att ordna med barnen så de är trygga under månaden jag är borta. Det är det viktigaste för mig. Jag har pratat med dagis och gett dem mina uppgifter till skolan och till handledarna och de kommer att få kontakt med mig också om de behöver. Jag har pratat med folk som finns stansby hemma OM det skulle behövas, jag har tecknat försäkringar så barnen inte ska behöva stå där om det händer mig något, jag har tecknat nya försäkringar på barnen om det händer dem något. Fram tills i morse var jag mycket tveksam av olika anledningar om jag överhuvudtaget skulle kunna åka. Imorse släppte det i alla fall lite när Daniel sa att han skulle få hjälp av sin bror. Med andra ord, det är inte bara att åka för mig. Jag måste veta att barnen tas om hand på ett bra sätt. Om jag ska kunna fokusera på det kan man ju tycka att skolan åtminstione kan ta sitt ansvar att planera en bra resa så det faktiskt blir värt att resa. Jag kan få betala ett oerhört högt pris för den här resan, högre än de andra studenterna, jag har varken lust eller råd att göra det till en billig nöjestripp med goa människor för skojs skull som någon av mina vänner uttryckte det när jag diskuterade det här med gruppen – jag åker för att få en bra utbildningsresa. Simple as that.

Det har blivit så att kommunikationen inte funkat alls med kursansvarig. Vi har frågat olika frågor, men inte fått svar. Än idag är det ingen som vet hur många som kommer att åka med på resan. Eller vad vi ska packa. Eller hur vår projektdel ser ut. Eller någonting. Det har gjort att vi har fått planera vår egen resa. Jag tycker det är tråkigt. Hade nog hellre åkt någonannanstans för de pengarna om det vore så.

Nu var inte det bra heller. ”Ni får inte resa någonstans ensamma” säger kursledaren. Detta kommer alltså från en person som inte överhuvudtaget engagerat sig i skolan eller kursen under det här läsåret. Som troligen – ursäkta mig – jobbar med kursen för att få en gratis resa. Usch vad jävla less jag blir. Jag ser fram emot resan, och tänker inte hålla någon i hand eller följa den delen av skolans regler. Faktum är att jag skiter fullständigt i skolans regler. Jag får ta smällen att inte bli godkänd och köra mitt eget race – det är viktigt inte minst för att få den här resan se bra ut på mitt cv. Det är viktigare för mig än att göra skolan till lags.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s