En månad sedan…

Saknar lika mycket nu som jag gjorde när du precis gått din väg. 

Det gör lika ont i hjärtat nu som det gjorde när du precis försvunnit ur mitt liv.

Det händer att jag gråter mig till sömns.

Det händer att jag vaknar kallsvettig med tårarna rinnande nedför kinderna.

 

Jag saknar dig något så fruktansvärt. Det gör fortfarande så otroligt ont.

 

Folk frågar hur jag mår, jag svarar som det är.

”Det var ju bara en hund” säger de.

För er var det bara en hund. För mig var Du min allra bästa vän…

aslan1 aslan2 aslan3 aslan4 aslan5 aslan6 aslan7

 

Sorgens dag idag känner jag. Framförallt är jag fortfarande jätteledsen över saknaden över min älskade vän. Innerst inne vet jag att det var rätt, vi kunde inte skydda honom mot idioter som kliver rakt in i hans revir hemma och det gjorde att han blev mer och mer stressad, här hade han verkligen inte trivts med oss i värmen och vi hade inte kunnat skydda honom heller. Så rätt beslut var det säkert. Även om man inte känner så.

Men framförallt blir jag så jävla irriterad på kommentaren ”Det var ju bara en hund”. Jaha? Bara en hund? För mig har han de senaste åtta åren varit som ett barn, han hängde med mig precis överallt, han fick vara på första äldreboendet där jag jobbade på nätterna för att lugna de dementa. Han har sovit bredvid mig varje natt i mitt liv, det har varit Aslan som tröstat när jag varit ledsen, det har varit Aslan som funnits där som den enda fasta punkt och många gånger det enda sällskap jag har haft. Och Ni säger att ”det bara är en hund”?? Skit på er säger jag.

På något sätt undrar jag varför det inte är legalt att sörja sin fyrbenta vän som blir en familjemedlem lika mycket som vilken annan medlem som helst, för det känns inte legalt. Daniel suckar bara åt mig, mamma, som ändå har haft hund tycker ”det är dags att släppa det där nu” och jag blir så jävla irriterad. Enligt forskare som forskar om sorg är det exakt samma ämnen som frigörs i hjärnan när man förlorar en nära anhörig som ett älskat husdjur. Och ni tycker min sorg är mindre värd? Tack för den…

 

2 kommentarer

  1. Så fint skrivet. Vi går ju igenom lite samma du & jag. Man måste få vara ledsen och sörja. Det är ju faktiskt att mista sin bästa vän. Kram

    • Äh, det var ju bara en häst :-/… Nä, här får man inte sörja i alla fall. Folk förstår inte alls hur jag kan säga att jag sörjer honom mer än vad jag sörjde min pappa till exempel. Nu ligger det ju ett visst dåligt samvete med också eftersom man måste ta valet att ta bort sitt djur själv… Jag känner idag att jag bara vill vrida tillbaka tiden till när det bara var han och jag. Då hade jag inte behövt ta det här beslutet 😦

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s